En Sverigedemokrats samtida bekännelser:

 

Jag är inte nazist, rasist eller främlingsfientlig. Det har jag aldrig varit och tänker aldrig bli. Däremot är jag patriot i den betydelse att jag vill värna om och fortsätta förbättra det Sverige jag ärvde av mina föräldrar och de i sin tur hade fått i arv av tidigare generationer (inklusive arbetskraftsinvandrade finnar, valloner, italienare och jugoslaver med flera).

Under 30 år var jag gift med en kvinna av nederländsk-indonesisk härkomst. Vi har en dotter som är adopterad från Indien. Hon är gift med en man från Afrika och har tre barn “med invandrarbakgrund”. Sedan fem år lever jag ihop med en kvinna från Laos, som har två barn och ett barnbarn “med invandrarbakgrund”.

Jag har i längre perioder eller vid upprepade tillfällen levt i Frankrike, Indonesien, Nederländerna, Ryssland, Storbritannien och USA. Härvid har jag sökt anpassa mig till värdlandets lagar, seder och bruk. Jag ser mig inte som specifikt svensk utan europé, men en stolt svensk europé.

Jag talar förutom nordiska språk engelska, franska, holländska, indonesiska och tyska. Nybörjarnivå vad gäller ryska och finska. Jag började läsa finska när jag som militär var stationerad i Kalix, eftersom jag ville tala det som var hemspråk för många av mina soldater. Efter återkomsten till Stockholm har finskan endast förbättrats marginellt med stöd av finsktalande vänner, men ambitionen finns kvar.

Åren 1999-2003 var jag vid Försvarshögskolan verksam inom Försvarsmaktens program mot nazism, rasism och främlingsfientlighet tillsammans med bl a Anna-Lena Lodenius, Alexandra Pascalidou och stockholmspolisens Claes Cassel. Vi hade trevligt ihop och var ett väl samarbetat team.

Våra föreläsningar omfattade bl a aktuella lägesuppdateringar rörande nazister och andra våldsbenägna grupper. Dessa uppgifter fick vi genom föreläsare från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och Säkerhetspolisen (SÄPO).

Vi talade aldrig om Sverigedemokraterna (SD), för de ansåg vi vara en obetydlig och marginell sekt. Vi konstaterade blott att SD var demokratiskt och parlamentariskt, men helt utan framtida politisk betydelse. Nej, vårt intresse fokuserades på våldsutövande och våldsbenägna grupper. Dessa kartlades noga.

1999 lämnade jag politiken men var kvar i (m). Samma år slaktades försvaret. Historien kunde ha slutat där.

Men 2007 aviserade (m) ytterligare försvarsnedskärningar och utmanövrerade den kompetente försvarsministern Mikael Odenberg, vilken ersattes med vapenvägraren Sten Tolgfors.

Jag frågade mig då: Vilket parti är försvarsvänligt? Jag hittade bara det marginella och utfrysta SD.

Från tidigare visste jag ju att SD var demokratiskt och parlamentariskt. Likväl kontrollerade jag med SÄPO och nazistforskaren Helene Lööw och fann att SD var en tämligen oförarglig skara. Men jag stördes av att SD hade en sådan rigid uppfattning i invandrarfrågan (jfr min familjebakgrund).

Jag beslöt mig därför att med egna ögon bilda mig en uppfattning och besökte Hallonbergen, Kista, Rissne, Rinkeby och Tensta. Det jag såg där var värre än jag trott. Dessutom uppfattade jag att olika etniska grupper låg i fejd mot varandra.

Trots att jag har högre utbildning i matematik, har jag sällan behövt röra mig utanför de fyra grundläggande räknesätten. År 2009 nyproducerades ca 15.000 bostäder medan 102.441 nya invandrare bosatte sig i Sverige. Prognosen för 2010 är oförändrat ca 15.000 nya bostäder men en ökad invandring av ca 120.000 personer.

När jag påstår att Sverige inte har råd att fortsätta på detta sätt med en invandring som kostar minst 200 miljarder kronor per år (ja, så står det) och att bostäderna förr eller senare tar slut samt att de olika etniska gruppernas inbördes hat kan eskalera till ännu mer våld, möts jag av följande välformulerade motargument:

Nazist, rasist, främlingshatare, idiot, stolle, rötägg, prostatatjockis, thailandspedofil och så vidare i olika variationer.

Jag tillskrivs en “vidrig människosyn” som går ut på att jag anser att alla människor är individer med olika drömmar, förhoppningar och förmågor. Men jag frågar mig vilken syn dessa “den rätta människosynens” uttolkare har på mig och min familj. Som Sverigedemokrat är jag en “untermensch” som bör berövas rätten att uttala mina åsikter. För de som har “rätt människosyn” är jag blott en paria som för att uppnå alla människors lika värde naturligtvis måste utplånas tillsammans med hela min familj (för de kan ju vara besmittade).

Men jag är bara tacksam. Nu vet jag hur det känns att förlora jobbet av politiska skäl, bli hånad, förföljd, förlöjligad, bespottad och begabbad. Min förhoppning är att liksom en av mina stora idoler (se bild nedan) imorgon kunna förlåta dem som plågar mig idag.

 

Några andra idoler är Mohandas Karamchand Gandhi, Ismet Inönu, Carl Gustaf Emil Mannerheim och Theodore Roosevelt.

PS:

Till mina barn: Förlåt mig för de obehag ni drabbas av genom er faders ståndpunktstagande. Sök tröst i följande berättelse:

Kadetten vid Krigsskolan Karlberg, Bertil “Buster” Reuterswärd, hade fått reda på att hans bror stupat på den “röda” sidan i spanska inbördeskriget (1936-39). Med viss rädsla berättade han detta för sin chef, den fruktade kaptenen Erik Drakenberg.

Kaptenens ansikte mörknade och han drog in andan innan han sade:

- Kadetten skall vara stolt över sin bror, som gav sitt liv för en sak han trodde på!