Alliansfritt allierade

Just nu verkar det segla upp en typisk svensk icke-fråga på den politiska dagordningen, nämligen NATO. De rödgröna är emot anslutning till NATO och alliansregeringen är splittrad i frågan.

Men är frågan rätt ställd? Vill NATO verkligen ta ansvaret för det värnlösa Sverige? Alliansen kommer i så fall att kräva att Sverige avsevärt ökar sin militära förmåga.

Sverige har redan nu en representation i NATO-högkvarteret. Den består av 17 personer varav 5 från UD, 8 från Försvarsdepartementet och 4 lokalanställda. Militär ledare är en konteramiral. Vidare samverkar Sverige sedan 1994 med NATO inom ramen för Partnership for Peace (PFP) och deltar i NATO-ledda utlandsinsatser.

Denna smygallians med NATO skedde under mottot “backar vi in med rumpan före så kan vi ju alltid låtsas att vi är på väg ut”.

Av våra grannländer är följande med i NATO: Danmark (1949), Estland (2004), Island (1949), Lettland (2004), Litauen (2004), Polen (1999) och Tyskland (1955).

Är Sverige verkligen så alliansfritt som allmänheten tycks tro?

 I regeringsförklaringen den 16 september 2008 framgår bland annat att det råder bred enighet i Sveriges riksdag att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt i händelse av ett angrepp mot ett annat EU-land. Detta är nu inget nytt för att i regeringsförklaringen den 23 september 2004 stod det att det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land.

 Såväl alliansregeringen som socialdemokraterna har alltså offentligen slaktat den gamla doktrinen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Men vad har kommit istället? Sverige kommer alltså inte att förhålla sig passivt eller neutralt i händelse av en konflikt i Europa. Men vad innebär detta? Allmänna fördömanden och irriterat röstläge eller konkret insats av svenska militära styrkor?

 Då Sverige inte förfogar över tillräckliga militära medel för att försvara vårt eget land förefaller det mindre troligt att militär hjälp kan ges till ett annat EU-land då detta är i fara. Det handlar alltså för att tala med Hamlet om ord, ord, ord.

 Vilken är då grunden i Sveriges säkerhetspolitik? Alliansregeringen skriver 2008 att det ligger en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas och den förra regeringen skrev 2004 att det är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma sätt.

 Men i detta fall är nog förväntningarna att EU ställer upp med konkret militär hjälp och inte enbart tomma diplomatiska fraser.

 Vi förväntar oss militärt stöd, men kan inte ge något i gengäld. Sveriges säkerhet vilar på förväntningar och föreställningar. Inte på några givna löften. Inte på några avtal. Hur kan en regering som bygger Sveriges säkerhet enbart på lösa förväntningar göra anspråk på att framstå som ansvarstagande?

 Samtidigt som Nordkalotten och Gotland blir av allt större ekonomiskt intresse förblir Sveriges försvar så underdimensionerat att det i faktiskt är en fara för freden. Den som inte tar ansvar för sitt territoriella försvar ger en tydlig negativ säkerhetspolitisk signal, som med tiden kan komma att utnyttjas av andra aktörer. Detta kommer i så fall att påverka hela Skandinavien.

 Den svenska obalansen mellan regeringsdeklarationens utfästelser och landets otillräckliga militära resurser är ett hot mot freden i Norden.