Vägen till SD

Min färd till Sverigedemokraterna blev lång och krävde tio år. 1999 var jag engagerad i Försvarsmaktens utbildningsprogram mot nazism, rasism och främlingsfientlighet tillsammans med bl a Anna-Lena Lodenius och Alexandra Pascalidou. Vi konstaterade då att Sverigedemokraterna var en demokratisk och parlamentarisk rörelse av ganska blygsamma dimensioner, som i sammanhanget kunde lämnas därhän. Hotet och våldet kom från Riksfronten och VAM samt extremvänsterns AFA.

Sverigedemokraterna såg jag som helt ointressanta. Trött på politik över huvud taget lämnade jag 1999 mitt aktiva engagemang i Moderaterna. Jag förvånades över den stadigt ökande andelen utlandsfödda på gatorna, men antog att något av riksdagspartierna skulle söka driva fram en mer ansvarsfull invandringspolitik. Dessa förhoppningar kom på skam, men jag var likväl inte redo för SD.

Det som tippade över i Sverigedemokraternas favör för min del var när statsminister Fredrik Reinfeldt lät en kompetent försvarsminister – Mikael Odenberg – avgå och ersatte honom med vapenvägraren Sten Tolgfors. En man som kräver att andra skall göra det jobb han själv är för fin för.

Det jag står för är detta:

Vår genom århundraden tillkämpade rätt att i demokratisk anda själva forma vårt samhälle har sålts ut till EU i Bryssel.

Vårt näringsliv har sålts ut till främmande intressen och beslut om svenskars anställningstrygghet fattas inte i Sverige, utan i Chicago, Detroit, New York, London och Shanghai.

Vårt försvar har raserats. Det svenska armén möjligen klarar är att försvara Arlanda flygplats till det första kamerateamet från CNN är på plats. Sverige har inget nationellt försvar utan endast internationella insatsstyrkor, som är lakejer för att tillgodose stormakternas intressen.

Våra äldre, vilka byggde det trygga samhälle, som nu faller samman, diskrimineras på arbetsmarknaden och får inte den vård på äldre dagar, som de en gång betalat. Deras besparingar och pensioner förskingras av bonusgiriga bankdirektörer och fondförvaltare.

Våra ungdomar vilseförs av en kravlös skola och förstår inte att arbetslivet och förmågan till ansvar för den egna framtiden ställer dem inför prövningar, som de inte är förberedda på.

Vår trygghet undergrävs såväl vad gäller gator och torg som i bostäderna genom att en alltmer överansträngd poliskår skall söka hålla stånd mot organiserad – ofta importerad – yrkeskriminalitet och gängbildningar, som framfötts ur miljonprogrammens ghetton.

Våra utlandsfödda svenskar diskrimineras av staten genom att de som bejakar det svenska livssättet och bidrar till landets utveckling betraktas på samma sätt som de, som utan att ärligen söka försörja sig pockar på förmåner och kräver att vi svenskar i vårt eget land skall anpassa oss till deras seder och bruk.

Vår tolerans mot vissa främmande kulturer har tänjts utöver bristningsgränsen genom ”hedersmord”, kvinnlig omskärelse, tvångsäktenskap och av manschauvinismen påtvunget bärande av religiösa huvudbonader och burkor för kvinnor.

Vi känner tacksamhet mot alla de som kommit från främmande land för att hjälpa oss mot framtiden och som visat vilja att acceptera den svenska kulturen och det svenska livsmönstret. Det må vara industriarbetare, läkare, restauranganställda, taxichaufförer eller envar, som försörjer sig själv och ger sin del till det allmänna.

Vår miljö måste värnas. Detta gäller inte bara de globala frågorna utan även lokalt i vår egen hemkommun. Detta berör inte enbart vi som nu lever i Sverige utan kommande generationer i hela världen.

Vi har en stolt svensk tradition att bygga på och generationer före oss skapade ett fungerande samhälle. Det var infödda svenskar, arbetskraftsinvandrade finländare, italienare, jugoslaver och valloner samt andra sådana grupper som byggde vårt land.

Stellan Bojerud